Det här med att ha fullt upp.

Här hemma har vi fullt upp, som oftast kanske man ska säga när man trots allt är fem i familjen? Det tycks ju alltid vara något på gång, om man säger så!

En riktigt envis och långdragen förkylning har drabbat fyra av fem familjemedlemmar (bara maken/pappan tycks ha klarat sig). Minstingen har lärt sig att klappa händerna (huuuur sött är det inte?) och är på väg att börja krypa vilken dag som helst medan största trollungen har fått sin första lösa tand och är oerhört stolt över detta faktum!

Och själv har man - mitt under pågående febertoppar och förkylningar - drabbats av Den stora inspirationen och därför dragit i gång renoveringsprojektet Hall med stort H.

När vi flyttade till Lilla huset gjorde vi vad vi kallade en tillfällig lösning i hallen och det skulle visst bara dröja tre år innan vi tog tag i det på riktigt, hehe.

 Äntligen är det grundat och målat, tapeten är beställd (det blir en favorit som har cirkulerat i bloggvärlden länge nu), lister ska bara målas och sättas dit och piffet ska inhandlas. Snart har jag den där hallen som jag drömt om! Och det bästa? När vi slet upp det gamla golvet visade det sig att det gömde sig ett fint trägolv under!! Vi har bytt golv i ett sovrum bredvid, och där var det en spånskiva underst och därför hade jag väntat mig att hitta samma i hallen. Kan ni tänka er lyckan vid upptäckten att så inte var fallet? Så när väggarna är gjorda är det dags för hallgolvet att bli så där fint som jag vet att det kan bli! Bilder kommer så klart! ♡ 

Som jag misstänkte så kom lusten att renovera, inreda och pyssla tillbaka tillsammans med hösten, så som det brukar bli ♡

Det här med en regnig söndag.

 

Igår kväll var det hyrfilm, tända ljus och mys i soffan som gällde, i morse vaknade vi upp till en grå och regnig söndag. Vad passar inte då bättre än att piffa till sig lite och ta sig in till stan för att träffa en kär vän som man inte har sett på flera månader? Eftersom jag inte ska ha barn eller barnvagn med tänker jag till och med damma av något gammalt älskat par skor med klack - bara en sån sak! H-ä-r-l-i-g-t.

Lika härligt är det att veta att när jag kommer hem full med goodfeeling efter en efterlängtad Maria-date så väntar god mat, sällskapsspel och en massa söndagsmys med familjen på mig.

Det kan inte bli annat än en bra regnig söndag idag. 

Det här med att fira in helgen.

 

Då är veckans bästa dag äntligen här! <3 Efter att ha spenderat förmiddagen tillsammans med en god vän och hennes barn har vi nu fredagsstädat hemmet, handlat hem en massa godsaker, hyrt film och inhandlat den obligatoriska fredagsbuketten - nu är vi redo för helg med andra ord!

 

Hoppas att ni alla som kikar in får en fab fredag!

Det här med att ha brist på avskalat.

Idag hade jag och min lille 8-månaders för en gångs skull inga planer gjorda för dagen, inga besök, inga måsten - nada och ingenting. Så efter lämning av de stora trollungarna på dagis strosade vi hemåt i lite sakta mak, lagade lite omelettlunch till oss och busade en god stund tillsammans liggandes på en filt på vardagsrumsgolvet. Sånt kan ju göra vem som helst trött, så medan den yngsta av oss sover i kapp just nu så passar jag på att dricka dagens tredje kopp te och bläddra igenom nyaste numret av Residence.

Reportaget från vackra Hannah Lemholts underbara hem gav mig rysningar (bra rysningar!)  - så otroligt vacker miljö! Någonstans inombords finns det ett hjärta som klappar lite extra över såna miljöer - avskalat, dämpat, harmoniskt, och ibland får jag för mig att det är precis så här jag skulle vilja bo och inreda. Men så behöver jag bara titta mig omkring här hemma och konstatera att vi är en familj med tre barn under fem år och en man som är stökig av inte denna värld - och då sansar jag mig. Det tycks inte vara något för oss, så kan man nog sammanfatta det hela lite enkelt.

Det här med att ha väntat på något.

 

Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort intresse för inredning och alltid älskat att omge mig med vackra saker.

Hemma i mitt flickrum möblerade jag om flera gånger i veckan och älskade känslan av att ha förnyat mig enbart genom att låta saker byta plats med varandra.

När jag själv flyttade hemifrån tillsammans med maken var inredningsintresset fortfarande lika stort, men då valde vi främst att lägga pengarna på resor och sparande, så det vi hade hemma speglade inte alls oss och vår smak, utan var främst inhandlat utifrån sin prislapp.

 

När vi flyttade hit till vårt lilla hus lovade jag mig själv att jag skulle börja unna mig saker som jag vill ha och tycker om. Så sak för sak (när ekonomin trots renoveringar och föräldraledigheter tillåter) har vi börjat byta ut våra möbler och inredning till sånt vi faktiskt vill ha. Vi har sagt, hellre vänta tills vi kan köpa det vi vill ha, än att köpa något "så länge" som ändå ska bytas ut längre fram.

 

 Så i helgen klickade jag bland annat hem Tine Ks underbara dynor som jag förälskat mig i från favoritbutiken Blackballoon. Idag kom de, precis så mjuka, tjocka och lyxiga som jag föreställt mig!

 

Jag ser det som ännu ett litet steg närmare det kök jag så småningom vill ha. Den stora köksrenoveringen hoppas vi blir av i början på nästa år, men vi har ett badrum och ett duschrum som kommer före tyvärr (mycket tråkigare i mitt tycke, haha). Men jag längtar! Så länge nöjer jag mig med att piffa med saker jag älskar istället.

Det här med att ha sagt "hej då".

Vi har ju till och med vädrat alla innertäcken så de är redo att användas igen...

Jag vet, jag vet - jag borde vara lika glad och tacksam över att sommaren tycks vilja hålla i sig ett tag till, lika glad och tacksam som alla andra tycks vara.

Men jag kan bara inte riktigt.

Jag har njutit av varenda sekund av sommaren och det fantastiska vädret den bjöd på, men så kom september och några riktigt höstiga dagar med den, och under de dagarna gick jag all in med höstmood.

Jag rensade och hängde undan alla tunna, lätta plagg som andades sommar, vi uppdaterade hela familjens garderober och jag riktigt kände hur vi varvade ner och började andas höst.

Halsdukar, tända ljus och mysiga inomhuskvällar i soffan - allt som är så härligt med hösten - skulle ersätta bara ben och grillkvällar på altanen.

Men nu? Sommar en gång till? Jag trodde att jag och sommaren sagt hej då till varandra för i år och när jag sagt hej då så ska det vara slut.

Det här skapar förvirring och oreda inombords och trots att det känns helt förbjudet att tänka det så vill jag bara säga

tack underbara sommar för den här tiden

 vi ses nästa år igen

och välkomna hösten istället.

Det här med att ta en paus.

 

 

Oj, det blev visst en liten paus härinne. Igen. Lagom tills min trasiga rygg var hel igen så kom det där andra som brukar spöka för mig titt som tätt. Nedstämdheten.

Jag har ju inte bara fått min pappas tjocka hår eller min farmors humor, jag har också fått min mammas "känslighet" som det kallas i den här familjen, det där draget som löper genom alla kvinnor i min släkt på mammas sida som en röd tråd och får oss titt som tätt - för stunden - att ramla. Men bara för stunden, för precis som för resten av kvinnorna i släkten så kommer känsligheten med en styrka, som får oss att resa oss oavsett vad som kastas mot oss. Igen och igen och igen.

 

Så det har varit några stilla dagar här hemma nu, då hjärtat har fått styra vad vi har tagit oss för. Och mest har vi kramats, pratat och myst tillsammans. Gjort saker som får oss att må bra.

Och min man och jag har pratatpratatpratat för att se till att vi håller oss på rätt spår, att vi faktiskt fortfarande är på väg mot gemensamma mål och dit vi båda vill. Och jo, det är vi. Så nu är det bara dags att styra upp skutan, ta tag i det där som behöver tas tag i och sen är jag tillbaka igen. Som alltid.

 

Det här med att ha september.

Då var det redan första september och nu kan man väl inte säga annat än att hösten är här va? I år känner jag mig dock riktigt redo och rustad för höst och mörker, kanske för att sommaren har varit så fantastisk? Sommaren 2013 kan jag leva länge på!

 

Det blev visst ett ofrivilligt blogguppehåll här inne. Redan i torsdags hade jag lite känningar av ryggen som ofta ställer till det för mig (min rygg har alltid varit av det klenare slaget, men tre graviditeter på fem år har absolut satt sina spår det också), men jag var fortfarande övertygad om att det skulle försvinna obemärkt, så jag sprang på stan och letade efter det sista i klädväg inför lördagens bröllop som vi var bjudna på. På fredag morgon vaknade jag och kunde med nöd och näppe ta mig ur sängen. På lördag kunde jag inte ens det.

Inte direkt så jag hade tänkt spendera min helg (hur surt är det inte att ligga nerbäddad med ryggsmärtor istället för att mingla och ha det fint på bröllop?) Jaja, jag är inte bitter. Bara fast besluten att få ordning på min rygg en gång för alla! 

Idag är jag i alla fall något bättre - det vill säga, jag tar mig ur sängen även om jag fortfarande inte kan gå riktigt upprätt - och jag hoppas att det är på väg åt rätt håll nu.

 

Men höst var det va? Jag är redo!

Det här med att ta sig tid att njuta.

 

 

Nyss var jag ju så här liten...

 

 Nu så här i efterhand kan jag konstatera att jag nog aldrig tog mig tiden att njuta på riktigt av bebistiden med mina två äldsta barn. Vi var alltid på väg någonstans - små äventyr varje dag, som förvisso var underbart på sitt vis men som gjorde det svårare att vara medveten om de små sakerna. Dessutom längtade jag alltid efter nästa steg, ni vet "åh, tänk när h*n ler, skrattar, kryper, går, pratar..." och så vidare istället för att bara fokusera på det som var där och då.

Nu med E, när jag vet att det faktiskt är sista gången jag får uppleva mitt eget barns bebistid, försöker jag anstränga mig att vara närvarande i stunden och njuta.

Att kunna spendera en hel förmiddag tillsammans på en filt på vardagsrumsgolvet. Hans leenden, skratt, miner och babbel - det är ju så stort och magiskt att få ta del av.

Tiden går så fort och snart kommer han inte alls att vara lika road av att ligga på vardagsrumsgolvet tillsammans med sin mamma som blåser honom på magen tills han kiknar av skratt.

Den här gången ska jag se till att ta till vara på varje sekund av det.

 

...och nu är jag så stor!



Det här med att ha ännu ett projekt färdigt.

 

Idag har varit en underbar dag full med solsken, skratt, lekparkshäng med goda vänner - och lite nytta i form av ett nytt vardagsrumsbord!

Vi har velat ha ett nytt bord länge, och idén till det har också funnits, det är bara det där med att få tummen ur... För precis som vårat köksbord är ett gammalt Ikea-bord som vi målat om, fixat till och byggt en egen bordsskiva till så är också detta det. Bordet har bara stått i förrådet och tagit plats, och när jag var in där för någon vecka sedan och letade efter något helt annat fick jag syn på det och visste direkt - det skulle bli vårt nya bord till vardagsrummet! Nu är det äntligen fixat och vi är så nöjda!

Bilden gör inte riktigt färgen på skivan rättvisa eftersom bilderna är tagna nu på kvällen, är man ivrig att visa så är man...

Så skönt, ännu en liten pusselbit har fallit på plats här hemma!

 

(Ignorera den svarta kolossen i bakgrunden - ny soffa står på den där låååånga önskelistan, men en sak i taget).

 

Det här med att ha söndagsmorgon.

 

 

Idag har vi verkligen söndagsmorgon här hemma i lilla huset.

Trots att vi som vanligt - tack vare alltid lika morgonpigga barn -

har varit uppe flera timmar redan, så är vi varken klädda eller har ätit färdigt frukosten.

Det får ta den tid det tar.

Vi passar på att varva vanliga söndagsmorgonsysslor med att

tugga på saker och vifta på tårna

och lära oss säga "wä wä wä" så högt vi kan

 

 

och när vi blir trötta kliar vi oss i ögat och sover en stund till.

Precis som en söndagsmorgon ska vara.

 

Det här med TGIF.

 

 

Jag må ha varit föräldraledig ända sedan i januari, men att vakna upp på morgonen och veta att det är fredag känns fortfarande lika "yeeees!"Okej att maken jobbar både lördag och söndag den här veckan vilket är lite mindre "yeeees!", men ändå. Fredag är ändå fredag, trots allt. Löftet om att vad-som-helst kan hända för att det är fredag finns där i alla fall.

Så, den obligatoriska fredagsbuketten (ett gäng pampiga liljor som doftar uuuuunderbart) är inhandlad, skafferiet är påfyllt inför helgen och familjen är återigen samlad.

Full fart mot helgen med andra ord!

Det här med en egen stund.

Plötsligt händer det.

Maken har planer för kvällen på eget håll och alla tre barnen sover gott i sina sängar.
Så här sitter jag.
En yngre version av mig själv hade antagligen hånskrattat åt mig, att jag inte har högre kriterier för vad "lyx" är nu för tiden. En kopp te och en skål med keso och äppelbitar som äts i lugn och ro och ensamhet med P3 i bakgrunden och vetskapen att jag snart ska sätta mig i soffan och inte behöva kompromissa om fjärrkontrollen.
Jag njuter.

Det här med gräsklippning.

Okej, det måste erkännas att av alla de sysslor som kommer med ett husköp så är inte gräsklippning någon favorit direkt. Överhuvudtaget gör jag hellre inomhussysslor framför trädgårdsarbete, alla gånger! Men eftersom vi njuter av att ha en trädgård så måste den ju underhållas också, och gräsklippning är en del av det.

Ska jag vara ärlig så har jag någon slags fobi för gräsklipparen, en fobi som får mig varje gång jag råkar köra på en sten, en pinne, en kotte - vad som helst som får gräsklipparen att rassla så där läskigt - att i panik knipa ihop ögonen och alldeles för ofta släppa gasreglaget så gräsklipparen dör och min stackars man får komma ut och hjälpa mig att dra igång den igen. För nej, det har jag inte kraft nog att göra själv heller, nej.

Men det är inte bara det där med fobin som gör att jag kanske tycker att det är bättre när min man klipper gräset. Nej, när gräset är som idag - egentligen liiiiite för långt och skulle ha klippts för, säg två dagar sedan, då borde jag absolut inte vara den som klipper. Då syns det nämligen hur otroligt ostrukturerat jag klipper, eftersom det bildas grässpår som visar exakt hur man går. När min man gör det (om han nu överhuvudtaget skulle låta det växa sig två dagar för långt...) ser man att det där gräset, det är klippt av någon med en tydlig plan, en röd tråd i sitt klippande. Jag, jag snurrar mest runt över hela gården, än här än där och lite på måfå, tills varenda bit är klippt. Mönstret efter mig får en att undra om det är klippt av någon som är kraftigt synskadad eller något.

Men men, klippt blev det i alla fall. Och i slutänden är ju det huvudsaken.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10398941/?claim=pdqumur8e3c">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Det här med att presentera sig.

Med en ny blogg (vilken i ordningen har jag ingen aning om, jag har haft oräkneliga genom åren) så vore kanske en presentation på sin plats?

Jag är hon som fortfarande inte har vant sig vid att hon inte längre är 20+ utan snarare 30- (28 för att vara exakt). 

Precis som i skriven text pratar jag i verkliga livet i paranteser - mitt i en konversation hamnar jag i en utläggning om något annat och blir så långrandig att jag inte längre minns vad det var jag pratade om från första början -

ja, just det. 

Jag är en riktig känslomänniska som under en och samma dag - eller inom loppet av någon timme - kan gå från djupaste svart till vitaste vitt i känsloregistret. Att jag dessutom tänker, ältar och analyserar alldeles för mycket gör mig kanske inte direkt till en mer lättsam person.

Min man brukar, än så länge fortfarande med kärlek och en massa tålamod i rösten, kalla mig "fladdrig". Jag går helhjärtat in i saker, men är otroligt otålig och hoppar ständigt mellan passioner och skiftar lätt fokus. 

Min man ja. Min klippa. Han är förnuftet till min känsla liksom. Han som trots sin blyga och försiktiga natur, en varm augustikväll för nio år sedan tänkte att det får bära eller brista när han efter sex års kompisskap, flirtande och nästan-bli-tillsammande hånglade upp mig i sina föräldrars hall och sedan dess har det varit vi.

Vi bor tillsammans i ett alldeles för trångt och slitet hus som vi renoverar utan att ha någon som helst tidigare erfarenhet men i alla fall en stor dos envishet och jävlar anamma. Med oss i huset - och antagligen den största anledningen till att det är för trångt - bor våra tre trollungar. Dottern M som föddes i feb -08, mellanbrorsan V som föddes i maj -10 och minstingen E, lillebrorsan som föddes i jan -13.

Lite långrandig, som sagt. Men välkommen hit, till min blogg där ni kan läsa om allt livet innehåller med småbarn, man, hus och ständiga renoveringsprojekt. Från det allra djupaste till det mest ytliga.
Kom in, slå dig ner Vid mitt köksbord!