Det här med att ta sig tid att njuta.

 

 

Nyss var jag ju så här liten...

 

 Nu så här i efterhand kan jag konstatera att jag nog aldrig tog mig tiden att njuta på riktigt av bebistiden med mina två äldsta barn. Vi var alltid på väg någonstans - små äventyr varje dag, som förvisso var underbart på sitt vis men som gjorde det svårare att vara medveten om de små sakerna. Dessutom längtade jag alltid efter nästa steg, ni vet "åh, tänk när h*n ler, skrattar, kryper, går, pratar..." och så vidare istället för att bara fokusera på det som var där och då.

Nu med E, när jag vet att det faktiskt är sista gången jag får uppleva mitt eget barns bebistid, försöker jag anstränga mig att vara närvarande i stunden och njuta.

Att kunna spendera en hel förmiddag tillsammans på en filt på vardagsrumsgolvet. Hans leenden, skratt, miner och babbel - det är ju så stort och magiskt att få ta del av.

Tiden går så fort och snart kommer han inte alls att vara lika road av att ligga på vardagsrumsgolvet tillsammans med sin mamma som blåser honom på magen tills han kiknar av skratt.

Den här gången ska jag se till att ta till vara på varje sekund av det.

 

...och nu är jag så stor!



Det här med att ha ännu ett projekt färdigt.

 

Idag har varit en underbar dag full med solsken, skratt, lekparkshäng med goda vänner - och lite nytta i form av ett nytt vardagsrumsbord!

Vi har velat ha ett nytt bord länge, och idén till det har också funnits, det är bara det där med att få tummen ur... För precis som vårat köksbord är ett gammalt Ikea-bord som vi målat om, fixat till och byggt en egen bordsskiva till så är också detta det. Bordet har bara stått i förrådet och tagit plats, och när jag var in där för någon vecka sedan och letade efter något helt annat fick jag syn på det och visste direkt - det skulle bli vårt nya bord till vardagsrummet! Nu är det äntligen fixat och vi är så nöjda!

Bilden gör inte riktigt färgen på skivan rättvisa eftersom bilderna är tagna nu på kvällen, är man ivrig att visa så är man...

Så skönt, ännu en liten pusselbit har fallit på plats här hemma!

 

(Ignorera den svarta kolossen i bakgrunden - ny soffa står på den där låååånga önskelistan, men en sak i taget).

 

Det här med att ha söndagsmorgon.

 

 

Idag har vi verkligen söndagsmorgon här hemma i lilla huset.

Trots att vi som vanligt - tack vare alltid lika morgonpigga barn -

har varit uppe flera timmar redan, så är vi varken klädda eller har ätit färdigt frukosten.

Det får ta den tid det tar.

Vi passar på att varva vanliga söndagsmorgonsysslor med att

tugga på saker och vifta på tårna

och lära oss säga "wä wä wä" så högt vi kan

 

 

och när vi blir trötta kliar vi oss i ögat och sover en stund till.

Precis som en söndagsmorgon ska vara.

 

Det här med TGIF.

 

 

Jag må ha varit föräldraledig ända sedan i januari, men att vakna upp på morgonen och veta att det är fredag känns fortfarande lika "yeeees!"Okej att maken jobbar både lördag och söndag den här veckan vilket är lite mindre "yeeees!", men ändå. Fredag är ändå fredag, trots allt. Löftet om att vad-som-helst kan hända för att det är fredag finns där i alla fall.

Så, den obligatoriska fredagsbuketten (ett gäng pampiga liljor som doftar uuuuunderbart) är inhandlad, skafferiet är påfyllt inför helgen och familjen är återigen samlad.

Full fart mot helgen med andra ord!

Det här med en egen stund.

Plötsligt händer det.

Maken har planer för kvällen på eget håll och alla tre barnen sover gott i sina sängar.
Så här sitter jag.
En yngre version av mig själv hade antagligen hånskrattat åt mig, att jag inte har högre kriterier för vad "lyx" är nu för tiden. En kopp te och en skål med keso och äppelbitar som äts i lugn och ro och ensamhet med P3 i bakgrunden och vetskapen att jag snart ska sätta mig i soffan och inte behöva kompromissa om fjärrkontrollen.
Jag njuter.

Det här med gräsklippning.

Okej, det måste erkännas att av alla de sysslor som kommer med ett husköp så är inte gräsklippning någon favorit direkt. Överhuvudtaget gör jag hellre inomhussysslor framför trädgårdsarbete, alla gånger! Men eftersom vi njuter av att ha en trädgård så måste den ju underhållas också, och gräsklippning är en del av det.

Ska jag vara ärlig så har jag någon slags fobi för gräsklipparen, en fobi som får mig varje gång jag råkar köra på en sten, en pinne, en kotte - vad som helst som får gräsklipparen att rassla så där läskigt - att i panik knipa ihop ögonen och alldeles för ofta släppa gasreglaget så gräsklipparen dör och min stackars man får komma ut och hjälpa mig att dra igång den igen. För nej, det har jag inte kraft nog att göra själv heller, nej.

Men det är inte bara det där med fobin som gör att jag kanske tycker att det är bättre när min man klipper gräset. Nej, när gräset är som idag - egentligen liiiiite för långt och skulle ha klippts för, säg två dagar sedan, då borde jag absolut inte vara den som klipper. Då syns det nämligen hur otroligt ostrukturerat jag klipper, eftersom det bildas grässpår som visar exakt hur man går. När min man gör det (om han nu överhuvudtaget skulle låta det växa sig två dagar för långt...) ser man att det där gräset, det är klippt av någon med en tydlig plan, en röd tråd i sitt klippande. Jag, jag snurrar mest runt över hela gården, än här än där och lite på måfå, tills varenda bit är klippt. Mönstret efter mig får en att undra om det är klippt av någon som är kraftigt synskadad eller något.

Men men, klippt blev det i alla fall. Och i slutänden är ju det huvudsaken.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10398941/?claim=pdqumur8e3c">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Det här med att presentera sig.

Med en ny blogg (vilken i ordningen har jag ingen aning om, jag har haft oräkneliga genom åren) så vore kanske en presentation på sin plats?

Jag är hon som fortfarande inte har vant sig vid att hon inte längre är 20+ utan snarare 30- (28 för att vara exakt). 

Precis som i skriven text pratar jag i verkliga livet i paranteser - mitt i en konversation hamnar jag i en utläggning om något annat och blir så långrandig att jag inte längre minns vad det var jag pratade om från första början -

ja, just det. 

Jag är en riktig känslomänniska som under en och samma dag - eller inom loppet av någon timme - kan gå från djupaste svart till vitaste vitt i känsloregistret. Att jag dessutom tänker, ältar och analyserar alldeles för mycket gör mig kanske inte direkt till en mer lättsam person.

Min man brukar, än så länge fortfarande med kärlek och en massa tålamod i rösten, kalla mig "fladdrig". Jag går helhjärtat in i saker, men är otroligt otålig och hoppar ständigt mellan passioner och skiftar lätt fokus. 

Min man ja. Min klippa. Han är förnuftet till min känsla liksom. Han som trots sin blyga och försiktiga natur, en varm augustikväll för nio år sedan tänkte att det får bära eller brista när han efter sex års kompisskap, flirtande och nästan-bli-tillsammande hånglade upp mig i sina föräldrars hall och sedan dess har det varit vi.

Vi bor tillsammans i ett alldeles för trångt och slitet hus som vi renoverar utan att ha någon som helst tidigare erfarenhet men i alla fall en stor dos envishet och jävlar anamma. Med oss i huset - och antagligen den största anledningen till att det är för trångt - bor våra tre trollungar. Dottern M som föddes i feb -08, mellanbrorsan V som föddes i maj -10 och minstingen E, lillebrorsan som föddes i jan -13.

Lite långrandig, som sagt. Men välkommen hit, till min blogg där ni kan läsa om allt livet innehåller med småbarn, man, hus och ständiga renoveringsprojekt. Från det allra djupaste till det mest ytliga.
Kom in, slå dig ner Vid mitt köksbord!