Okej, det måste erkännas att av alla de sysslor som kommer med ett husköp så är inte gräsklippning någon favorit direkt. Överhuvudtaget gör jag hellre inomhussysslor framför trädgårdsarbete, alla gånger! Men eftersom vi njuter av att ha en trädgård så måste den ju underhållas också, och gräsklippning är en del av det.
Ska jag vara ärlig så har jag någon slags fobi för gräsklipparen, en fobi som får mig varje gång jag råkar köra på en sten, en pinne, en kotte - vad som helst som får gräsklipparen att rassla så där läskigt - att i panik knipa ihop ögonen och alldeles för ofta släppa gasreglaget så gräsklipparen dör och min stackars man får komma ut och hjälpa mig att dra igång den igen. För nej, det har jag inte kraft nog att göra själv heller, nej.
Men det är inte bara det där med fobin som gör att jag kanske tycker att det är bättre när min man klipper gräset. Nej, när gräset är som idag - egentligen liiiiite för långt och skulle ha klippts för, säg två dagar sedan, då borde jag absolut inte vara den som klipper. Då syns det nämligen hur otroligt ostrukturerat jag klipper, eftersom det bildas grässpår som visar exakt hur man går. När min man gör det (om han nu överhuvudtaget skulle låta det växa sig två dagar för långt...) ser man att det där gräset, det är klippt av någon med en tydlig plan, en röd tråd i sitt klippande. Jag, jag snurrar mest runt över hela gården, än här än där och lite på måfå, tills varenda bit är klippt. Mönstret efter mig får en att undra om det är klippt av någon som är kraftigt synskadad eller något.
Men men, klippt blev det i alla fall. Och i slutänden är ju det huvudsaken.
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10398941/?claim=pdqumur8e3c">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar