Oj, det blev visst en liten paus härinne. Igen. Lagom tills min trasiga rygg var hel igen så kom det där andra som brukar spöka för mig titt som tätt. Nedstämdheten.
Jag har ju inte bara fått min pappas tjocka hår eller min farmors humor, jag har också fått min mammas "känslighet" som det kallas i den här familjen, det där draget som löper genom alla kvinnor i min släkt på mammas sida som en röd tråd och får oss titt som tätt - för stunden - att ramla. Men bara för stunden, för precis som för resten av kvinnorna i släkten så kommer känsligheten med en styrka, som får oss att resa oss oavsett vad som kastas mot oss. Igen och igen och igen.
Så det har varit några stilla dagar här hemma nu, då hjärtat har fått styra vad vi har tagit oss för. Och mest har vi kramats, pratat och myst tillsammans. Gjort saker som får oss att må bra.
Och min man och jag har pratatpratatpratat för att se till att vi håller oss på rätt spår, att vi faktiskt fortfarande är på väg mot gemensamma mål och dit vi båda vill. Och jo, det är vi. Så nu är det bara dags att styra upp skutan, ta tag i det där som behöver tas tag i och sen är jag tillbaka igen. Som alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar