Det här med att ta sig tid att njuta.

 

 

Nyss var jag ju så här liten...

 

 Nu så här i efterhand kan jag konstatera att jag nog aldrig tog mig tiden att njuta på riktigt av bebistiden med mina två äldsta barn. Vi var alltid på väg någonstans - små äventyr varje dag, som förvisso var underbart på sitt vis men som gjorde det svårare att vara medveten om de små sakerna. Dessutom längtade jag alltid efter nästa steg, ni vet "åh, tänk när h*n ler, skrattar, kryper, går, pratar..." och så vidare istället för att bara fokusera på det som var där och då.

Nu med E, när jag vet att det faktiskt är sista gången jag får uppleva mitt eget barns bebistid, försöker jag anstränga mig att vara närvarande i stunden och njuta.

Att kunna spendera en hel förmiddag tillsammans på en filt på vardagsrumsgolvet. Hans leenden, skratt, miner och babbel - det är ju så stort och magiskt att få ta del av.

Tiden går så fort och snart kommer han inte alls att vara lika road av att ligga på vardagsrumsgolvet tillsammans med sin mamma som blåser honom på magen tills han kiknar av skratt.

Den här gången ska jag se till att ta till vara på varje sekund av det.

 

...och nu är jag så stor!