Det här med att ha fullt upp.

Här hemma har vi fullt upp, som oftast kanske man ska säga när man trots allt är fem i familjen? Det tycks ju alltid vara något på gång, om man säger så!

En riktigt envis och långdragen förkylning har drabbat fyra av fem familjemedlemmar (bara maken/pappan tycks ha klarat sig). Minstingen har lärt sig att klappa händerna (huuuur sött är det inte?) och är på väg att börja krypa vilken dag som helst medan största trollungen har fått sin första lösa tand och är oerhört stolt över detta faktum!

Och själv har man - mitt under pågående febertoppar och förkylningar - drabbats av Den stora inspirationen och därför dragit i gång renoveringsprojektet Hall med stort H.

När vi flyttade till Lilla huset gjorde vi vad vi kallade en tillfällig lösning i hallen och det skulle visst bara dröja tre år innan vi tog tag i det på riktigt, hehe.

 Äntligen är det grundat och målat, tapeten är beställd (det blir en favorit som har cirkulerat i bloggvärlden länge nu), lister ska bara målas och sättas dit och piffet ska inhandlas. Snart har jag den där hallen som jag drömt om! Och det bästa? När vi slet upp det gamla golvet visade det sig att det gömde sig ett fint trägolv under!! Vi har bytt golv i ett sovrum bredvid, och där var det en spånskiva underst och därför hade jag väntat mig att hitta samma i hallen. Kan ni tänka er lyckan vid upptäckten att så inte var fallet? Så när väggarna är gjorda är det dags för hallgolvet att bli så där fint som jag vet att det kan bli! Bilder kommer så klart! ♡ 

Som jag misstänkte så kom lusten att renovera, inreda och pyssla tillbaka tillsammans med hösten, så som det brukar bli ♡

Det här med en regnig söndag.

 

Igår kväll var det hyrfilm, tända ljus och mys i soffan som gällde, i morse vaknade vi upp till en grå och regnig söndag. Vad passar inte då bättre än att piffa till sig lite och ta sig in till stan för att träffa en kär vän som man inte har sett på flera månader? Eftersom jag inte ska ha barn eller barnvagn med tänker jag till och med damma av något gammalt älskat par skor med klack - bara en sån sak! H-ä-r-l-i-g-t.

Lika härligt är det att veta att när jag kommer hem full med goodfeeling efter en efterlängtad Maria-date så väntar god mat, sällskapsspel och en massa söndagsmys med familjen på mig.

Det kan inte bli annat än en bra regnig söndag idag. 

Det här med att fira in helgen.

 

Då är veckans bästa dag äntligen här! <3 Efter att ha spenderat förmiddagen tillsammans med en god vän och hennes barn har vi nu fredagsstädat hemmet, handlat hem en massa godsaker, hyrt film och inhandlat den obligatoriska fredagsbuketten - nu är vi redo för helg med andra ord!

 

Hoppas att ni alla som kikar in får en fab fredag!

Det här med att ha brist på avskalat.

Idag hade jag och min lille 8-månaders för en gångs skull inga planer gjorda för dagen, inga besök, inga måsten - nada och ingenting. Så efter lämning av de stora trollungarna på dagis strosade vi hemåt i lite sakta mak, lagade lite omelettlunch till oss och busade en god stund tillsammans liggandes på en filt på vardagsrumsgolvet. Sånt kan ju göra vem som helst trött, så medan den yngsta av oss sover i kapp just nu så passar jag på att dricka dagens tredje kopp te och bläddra igenom nyaste numret av Residence.

Reportaget från vackra Hannah Lemholts underbara hem gav mig rysningar (bra rysningar!)  - så otroligt vacker miljö! Någonstans inombords finns det ett hjärta som klappar lite extra över såna miljöer - avskalat, dämpat, harmoniskt, och ibland får jag för mig att det är precis så här jag skulle vilja bo och inreda. Men så behöver jag bara titta mig omkring här hemma och konstatera att vi är en familj med tre barn under fem år och en man som är stökig av inte denna värld - och då sansar jag mig. Det tycks inte vara något för oss, så kan man nog sammanfatta det hela lite enkelt.

Det här med att ha väntat på något.

 

Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort intresse för inredning och alltid älskat att omge mig med vackra saker.

Hemma i mitt flickrum möblerade jag om flera gånger i veckan och älskade känslan av att ha förnyat mig enbart genom att låta saker byta plats med varandra.

När jag själv flyttade hemifrån tillsammans med maken var inredningsintresset fortfarande lika stort, men då valde vi främst att lägga pengarna på resor och sparande, så det vi hade hemma speglade inte alls oss och vår smak, utan var främst inhandlat utifrån sin prislapp.

 

När vi flyttade hit till vårt lilla hus lovade jag mig själv att jag skulle börja unna mig saker som jag vill ha och tycker om. Så sak för sak (när ekonomin trots renoveringar och föräldraledigheter tillåter) har vi börjat byta ut våra möbler och inredning till sånt vi faktiskt vill ha. Vi har sagt, hellre vänta tills vi kan köpa det vi vill ha, än att köpa något "så länge" som ändå ska bytas ut längre fram.

 

 Så i helgen klickade jag bland annat hem Tine Ks underbara dynor som jag förälskat mig i från favoritbutiken Blackballoon. Idag kom de, precis så mjuka, tjocka och lyxiga som jag föreställt mig!

 

Jag ser det som ännu ett litet steg närmare det kök jag så småningom vill ha. Den stora köksrenoveringen hoppas vi blir av i början på nästa år, men vi har ett badrum och ett duschrum som kommer före tyvärr (mycket tråkigare i mitt tycke, haha). Men jag längtar! Så länge nöjer jag mig med att piffa med saker jag älskar istället.

Det här med att ha sagt "hej då".

Vi har ju till och med vädrat alla innertäcken så de är redo att användas igen...

Jag vet, jag vet - jag borde vara lika glad och tacksam över att sommaren tycks vilja hålla i sig ett tag till, lika glad och tacksam som alla andra tycks vara.

Men jag kan bara inte riktigt.

Jag har njutit av varenda sekund av sommaren och det fantastiska vädret den bjöd på, men så kom september och några riktigt höstiga dagar med den, och under de dagarna gick jag all in med höstmood.

Jag rensade och hängde undan alla tunna, lätta plagg som andades sommar, vi uppdaterade hela familjens garderober och jag riktigt kände hur vi varvade ner och började andas höst.

Halsdukar, tända ljus och mysiga inomhuskvällar i soffan - allt som är så härligt med hösten - skulle ersätta bara ben och grillkvällar på altanen.

Men nu? Sommar en gång till? Jag trodde att jag och sommaren sagt hej då till varandra för i år och när jag sagt hej då så ska det vara slut.

Det här skapar förvirring och oreda inombords och trots att det känns helt förbjudet att tänka det så vill jag bara säga

tack underbara sommar för den här tiden

 vi ses nästa år igen

och välkomna hösten istället.

Det här med att ta en paus.

 

 

Oj, det blev visst en liten paus härinne. Igen. Lagom tills min trasiga rygg var hel igen så kom det där andra som brukar spöka för mig titt som tätt. Nedstämdheten.

Jag har ju inte bara fått min pappas tjocka hår eller min farmors humor, jag har också fått min mammas "känslighet" som det kallas i den här familjen, det där draget som löper genom alla kvinnor i min släkt på mammas sida som en röd tråd och får oss titt som tätt - för stunden - att ramla. Men bara för stunden, för precis som för resten av kvinnorna i släkten så kommer känsligheten med en styrka, som får oss att resa oss oavsett vad som kastas mot oss. Igen och igen och igen.

 

Så det har varit några stilla dagar här hemma nu, då hjärtat har fått styra vad vi har tagit oss för. Och mest har vi kramats, pratat och myst tillsammans. Gjort saker som får oss att må bra.

Och min man och jag har pratatpratatpratat för att se till att vi håller oss på rätt spår, att vi faktiskt fortfarande är på väg mot gemensamma mål och dit vi båda vill. Och jo, det är vi. Så nu är det bara dags att styra upp skutan, ta tag i det där som behöver tas tag i och sen är jag tillbaka igen. Som alltid.